all she has to do is call
eller det är nog inte det att jag är bättre på det, det är bara det att det är så himla mycket enklare.
om ni vill förstå så sätt er ner ett tag och lyssna igenom låten chans med kent,
för inget annat kan beskriva hur jag känner mer precicely.
Och dom små, små orden är svåra ord
Och dom hårda orden är enkla ord
Jag fick chansen, du gav mig chansen
men nu är det för sent
för det finns inget jag hellre skulle göra än att lägga mig bredvid dig och viska i i ditt öra.
viska att det är så fel fel fel
och viska att ibland kan fel vara alldeles för rätt.
men det är svårt, jag fixar det inte. jag har alltid varit sån, rädd för att visa känslor, rädd för att bli för att bli avvisad, rädd för att älska och rädd för att bli älskad tillbaks. även när det kommer till vänner, till familj, till klasskamrater you name it. jag är rädd för att inte räcka till och för att någon ska komma för nära och inse hur tom och inget att ha ochmeningslös och
var-är-närmsta-soptunna-så-att-jag-kan-slänga-bort-dig jag faktiskt är.
och jag hatar mig själv för det. jag vill inte vara sån. jag hatar att jag alltid ska låtsas att jag är så stark när jag egentligen bara vill krypa ner i ditt knä och jag vill att du ska fråga
gråter du? du smakar salt.
man måste våga för att vinna, right?
men om man inte vågar, kommer man föralltid vara en förlorare då?
för jag vågar inte.
you got to lose to know how to win
det känns bra att jag från och med idag kan titulera mig som bloggare igen.
trots att min design är cpful och jag inte orkar ändra den
trots att jag tänker behålla bloggen hemlig och låta ytterst få personer läsa den
och trots att jag säkert kommer tröttna efter en vecka och aldrig skriva här igen,
så känns det riktigt bra.
ska lätt skriva in det i mitt cv, om jag någonsin tar mig tid att skriva ett vill säga.
och mitt största problem just nu är om jag ska gå ner och kolla på prisonbreak med min mamma, eller helt enkelt sitta kvar här och försöka inbilla mig att min maktanalys kommer skriva sig själv om jag bara stirrar på skärmen tillräckligt länge. man vet aldrig, för så mycket konstiga grejer som har hänt idag (som tex att jag vaknade upp i min säng klockan nio imorse med kläderna på utan att ens komma ihåg att jag gått och lagt mig) så skulle jag faktiskt inte bli förvånad om jag om en timma eller så klickar upp word och har en alldeles färdigskriven maktanalys framför mig. så vad säger ni, ska jag köra på det, skriva klart och sedan gå ner och dreggla lite över wenthworth miller och äta choklad? ja okejdå.
förresten så skulle det ju bli storm idag. SNÖSTORM dessutom. vad hände med den egentligen? jag vill springa ut, blåsa bort och landa i en mjuk snöhög och ducka för flygande småbarn. men neh, istället bara regnar och regnar och regnar det och när jag gick ut förut så blåste det bara lite lätt, typ som om jag var kung av peru och det var jättevarmt och mina tjänare stod bakom mig och viftade med sina solfjädrar. inte så kul jag gillar inte ens peru.
sådärja, då var första inlägget skrivet och klart.
och jag är nästan lite stolt att jag inte har lyckats med att få in en enda smart, nyttig eller på något sätt intressant tanke. duktigt mikaela, duktigt. lovar att jag ska försöka bättra mig tills nästa(?) gång.
puss.
